”En dödsstöt för storskalig vattenkraft”
Regeringens ambitioner att värna Sveriges elproduktion och skydda viktig vattenkraft från allt för tuffa miljökrav, riskerar att misslyckas. I Värmland ser vi nu hur all vattenkraft i Klarälven hotas, skriver lokalpolitiker.
Publicerad 2026-02-03 i SvD
DEBATT | VATTENKRAFT
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Sveriges vattenkraft ska prövas enligt moderna miljövillkor, ett jättearbete som beräknas ta över 20 år och som berör alla drygt 2 000 kraftverk i landet. Målet, att skydda vattenmiljön och hotade arter, är lovvärt och viktigt men riskerar att krocka med andra samhällsbehov – som pålitlig, reglerbar kraftproduktion. Därför har både nuvarande och tidigare regering varit tydliga: Miljönyttan måste vägas mot nyttan med vattenkraften, och anpassningarna får inte leda till ett stort tapp i vår elproduktion. Men nu ser vi stor risk för att den ekvationen inte kommer att gå ihop.
I takt med att arbetet med omprövningarna har kommit i gång, har de stora negativa konsekvenserna blivit allt tydligare. Samtidigt har vi haft energikris och ett försämrat omvärldsläge som gjort behovet av egenproducerad, planerbar, grön energi ännu tydligare. Processen har pausats flera gånger, och regeringen har på olika sätt förtydligat att kraven på miljöanpassning inte ska vara högre än absolut nödvändigt för att möta EU-rätten. Finns det möjligheter att göra undantag och ställa mindre långtgående krav, ska dessa utnyttjas fullt ut. Detta förstärktes så sent som häromveckan, i ett nytt regeringsuppdrag som ska redovisas i slutet av november.
Med regeringens tydlighet i åtanke blir vi både förvånade och förfärade över den process som nu startat för Klarälven, en av Sveriges längsta älvar som går som en livsnerv genom Värmland – med nio vattenkraftverk bara i huvudfåran. Ett första steg inför domstolsprövningen av vattenkraften är länsstyrelsens uppdatering av bevarandeplaner för Natura 2000-områdena i och kring älven. Där föreslås så långtgående åtgärder för att återställa vattnet att en av kraftverksägarna, Fortum, nu aviserar att det blir omöjligt att leva upp till kraven och samtidigt fortsätta driva det stora kraftverket i Höljes i norra Värmland. Ett stopp för det kraftverket skulle innebära ett produktionstapp på drygt 0,5 terrawattimmar (TWh) – det motsvarar el till 50 000 hushåll per år. Tillsammans med övrig produktion i älven, som också bedöms omöjlig att fortsätta, riskerar vi en förlust på över 0,7 TWh. Då är vi, bara genom vattenkraften i Klarälven, uppe i hälften av det riktvärde på 1,5 TWh som regeringen angett. Alltså det totala tapp av vattenkraft som miljöanpassningarna får kosta.
Bevarandeplanerna beskrivs som kunskapsunderlag som inte är juridiskt bindande. De går därför inte heller att överklaga. Men i tidigare prövningsprocesser hittar vi många exempel på att planerna blir styrande när domstolarna fattar beslut om villkoren för verksamheter i Natura 2000-området. Därför är vi redan nu mycket oroade. Om motsvarande krav ställs i samband med prövningen av andra kraftverk runt om i Sverige, riskerar detta att bli den dödsstöt mot vattenkraften som regeringen försökt undvika.
Här har något gått riktigt snett. Vi kan inte tolka det på något annat sätt än att lagstiftarens avsikter inte har fått genomslag hos ansvariga myndigheter, och vad det beror på behöver undersökas närmare. För när regeringsföreträdare pratar om en ”sundare balans” mellan miljövärden och elsystemets behov, och framhåller att Sverige inte ska gå längre än vad EU kräver, då kan det inte vara detta de menar. En åtskruvning av kraven som skulle få Klarälven återställd som den var innan människan började nyttja vattnets kraft.
Konsekvenserna av förändringarna handlar inte bara om möjligheten att fortsätta ha kraftverk i svenska älvar. De får även genomslag i andra frågor. I exemplet Klarälven skulle den uppdaterade bevarandeplanen med stor sannolikhet ytterligare försvåra möjligheterna att få skredsäkra riksväg 62. Där sätter miljöskäl redan i dag stopp för åtgärder som ska förhindra ras och skydda liv och hälsa. Att gå tillbaka till ett naturligt flöde, vilket bevarandeplanen förespråkar, skulle också öka risken för både oväntade översvämningar och torrläggning av mark och fastigheter längs med älven – inte minst i Karlstad med sina 100 000 invånare, längst ner i älvdeltat. När hela samhället kraftsamlar för att öka vår säkerhet och beredskap, bidrar detta i stället till större sårbarhet och ökade risker.
Flera regeringar har hanterat regelverket för vattenkraften. Det vi ser nu vittnar om att tillämpningen återigen går åt fel håll. För detta var inte vad regeringen tänkte sig, det är vi övertygade om. Och nu brådskar det, annars ser vi en stor risk att olika myndigheter fortsätter agera i egna stuprör utan något tydligt ansvar för helhetsperspektivet.
Något behöver förändras – om det är myndighetsinstruktioner, lagtexter eller något annat vet vi inte. Men vi vet att med nuvarande tolkning och praxis, kommer hanteringen av vattenkraftens omprövning få svåra konsekvenser för Sveriges energiförsörjning.
Åsa Johansson (S)
regionstyrelsens ordförande, Region Värmland
Fredrik Larsson (M)
regionstyrelsens vice ordförande, Region Värmland
Erik Evestam (C)
regionala utvecklingsnämndens ordförande, Region Värmland
Stina Höök (M)
regionala utvecklingsnämndens vice ordförande, Region Värmland
Nedan undertecknare är samtliga
kommunstyrelsens ordförande:
Peter Söderström (S)
Arvika kommun
Hanna Andersson (M)
Eda kommun
Christer Olsson (M)
Filipstads kommun
Marian Gustavsson (S)
Forshaga kommun
Malin Hagström (S)
Grums kommun
Boo Westlund (OR)
Hagfors kommun
Solweig Gard (S)
Hammarö kommun
Linda Larsson (S)
Karlstads kommun
Anders Johansson (S)
Kils kommun
Lars Nilsson (S)
Kristinehamns kommun
Mathias Lindqvist (S)
Munkfors kommun
Eva-Lotta Härdig Eriksson (S)
Storfors kommun
Henrik Frykberger (M)
Sunne kommun
Markus Bäckström (C)
Säffle kommun
Peter Jonsson (S)
Torsby kommun
Birger Pettersson-Wiik (S)
Årjängs kommun
